.

Ett enda stort känslokaos är det, lyckorus, LYCKOrus, taggning, rädsla, spänning, nyfikenhet och tusen andra känslor känner jag inför mitt utbytesår. Det känns så knasigt alltihop, om ungefär 2 månader sitter jag jag på ett plan till andra sidan Atlanten för att tillbringa 10 månader, TIO månader, och jag vet inte ens vart eller vem jag ska bo hos än. Det är helt kaos i pannkanan ju när man tänker efter, är SÅ spänd. Hjärtat stannar nästan varje gång jag får mail från EF haha, vill bara att dom ska ringa NU!!! Jag vet att det kommer blir ett minne för livet, oj va jag kommer få uppleva mycket. Det skrämmer mig också, att stå på egna ben där allt är nytt så långt ifrån all trygghet. Men det är därför jag har valt att åka också, för att jag VILL gå ur den där trygga bubblan och leva. Det är bara jag själv som bestämmer hur mitt år ska bli och jag tänker göra det till det bästa jag kan, ta vara på tiden och vända alla motgångar till något positivt, för man växer av det och lär sig något på dom. Skulle aldrig låta ''jag vågar inte'' stoppa mig, jag har drömmar och jag vill nå dom, jag ska nå dom! Kom ihåg att det är bara du själv som sätter gränser för hur långt du kan nå, tro på dig sig och dina drömmar så är du en bra bit på vägen! :)